17. aug, 2021

Livet i bonusfamilj

Det här är kanske på gränsen till att bli för personligt, men det känns viktigt att dela, för många lever i den här verkligheten.
En av mina största sorger i livet är att jag aldrig kan ge mina barn en uppväxt i en kärnfamilj. Det var ju inte såhär jag hade tänkt mig och drömt om att det skulle bli. Har ju tidigare skrivit om känslan av att vara halv då stora barnen bara är hos mig halva tiden, allt jag missar, men där finns också en sorg över deras splittrade barndom, att dom hela tiden dras mellan två platser och alltid vara lite orolig och ledsen över vad man missar på andra stället, alltid ha lite dåligt samvete.
Men om vi svänger på saken, vilken rik uppväxt mina barn får! Så stort nätverk, så många människor som bryr sig om dom och älskar dom!
Att leva i en bonusfamilj är absolut inte lätt alla gånger, det är många människors viljor och känslor som ska tas i beaktande. Många människor som behöver ingå i planeringen när något avvikande sker och framför allt många tankar och känslor som kanske känns förbjudna, men som ändå finns där. Två vuxna blir kära och plötsligt ska alla hitta sin nya plats i en ny familj. Fastän dom vuxna väljer att slå ihop sina liv, så kan inte barnen välja på samma sätt. Det går inte över en natt och utan ansträngning, men det kan bli hur bra som helst. Man behöver inte tvinga fram känslor och ibland får man vara försiktig, många gånger är blodsbanden så självklara men dom andra banden så sköra. Det viktigaste tror jag är att inte pusha för hårt, att låta tiden ge tryggheten. Acceptans och kommunikation.
Då vi påbörjade vårt liv som bonusfamilj läste jag många böcker i ämnet. Det kändes otroligt skönt att få läsa om dom utmaningar och problem man mötte, samtidigt som all den kärlek och glädje som fanns där också stärktes väldigt mycket. Det fanns några saker jag kände att var väldigt viktiga. Att alla känslor är tillåtna att känna, för alla inblandade, men oberoende av vilka känslor man tampas med måste man visa varandra respekt. Man behöver inte alltid tycka om varandra eller situationen. Jag som vuxen vill inte ta någon annans plats. Mina bonusbarn har redan en mamma, och min uppgift är bara att vara en trygg vuxen här hemma, jag ville vara deras Lotta. Likadant åt andra hållet, jag behöver inte känna mig hotad av en bonusmamma jag är trygg i min mammaroll och kan istället glädjas åt att det finns ännu en till trygg vuxen i deras liv.
Speciellt i början jobbade jag stenhårt för att vi skulle få någon sorts familjekänsla. Länge höll jag hårt fast vid det och trodde att jag behövde göra det, också för vår minsting, som bara har syskon som flyttar mellan sina hem, men insåg ju till slut att han inte vet av något annat, för honom är det helt normalt. Han njuter så då alla är hemma och huset fullt, men lider inte mer än att han saknar dom då dom är borta. Och att få sakna någon är ju egentligen fint, det betyder ju att man tycker om någon
Dåliga dagar kan jag ändå känna misslyckandet i hela kroppen, att vi borde blivit mer sammansvetsade, att vi kanske kunde gjort något annat eller annorlunda för att stärka vi känslan. Och säkert finns det många saker vi kunde gjort annorlunda, men för vems skull var egentligen den där familjekänslan så viktig? I slutändan är ändå det viktigaste att alla våra barn känner sig trygga och älskade och vet att vi alltid finns här för dom oberoende vad det handlar om. Och det hoppas jag verkligen dom gör
En av dom saker jag ändå under den här resans gång blivit väldigt uppmärksam på, är hur jag har fått jobba mig själv. Stiga ur mitt ego och lära mig att se andra perspektiv.
Mina/våra barn är ingen ägodel. Jag kan inte tänka på vad jag som förälder har rätt till och vad jag vill spelar inte så stor roll. Jag måste sätta egot åt sidan. Barnen måste vara viktigast. Deras behov önskningar och liv ska inte utgå från vad jag vill eller önskar. Som ett exempel, mina stora barn har valt att fira julafton hos sin pappa. Hos oss brukar vi fira med dom någon dag innan. Visst kan det sticka till i hjärtat av saknad när dom aldrig är hos mig på julafton, jag tillåter mig känna lite sorg men samtidigt vet jag att barnen får en underbar jul där, dom älskar deras sätt att fira jul och det skulle jag aldrig ta ifrån dom. Det är aldrig banens uppgift att göra mig lycklig, det är helt och fullt mitt eget ansvar. Och även om jag saknar dom blir jag lycklig över att dom kan välja, att dom vågar säga hur dom vill ha det. Och att dom får fira sin jul precis så som dom vill. Och då barnen gör sådana här val är det så viktigt att dom inte ska ta med sig känslan av att jag är bortvald, det handlar inte om mig, det handlar om att dom vill vara där, och tänk vilken tur ändå!
Att barn är en gåva det är sant, men gåvan är inte att äga barnet, gåvan är att få ta del av barnets liv och ta hand om barnet, att få stötta och finnas till när det behövs, att få se barnet utvecklas. Att få ÄLSKA!