10. aug, 2021

Ensam i tvåsamhet

Ensamhet i tvåsamhet
Jag kommer aldrig att glömma känslan jag som mamma hade i samband med min skilsmässa för x-antal år sedan. Då jag efter att i vardagen haft en stark längtan av att få gå på wc själv utan ett mammaaa, eller få äta i lugn och ro eller bara vara självisk och tänka på bara mina behov en stund. Som så många andra småbarnsföräldrar. Jag var utmattad och fruktansvärt dålig på att ta hand om mig själv. Den hjärtskärande verkligheten och det dåliga samvetet som kom emot då jag plötsligt bara träffade mina barn på halvtid. Då jag grät då jag gick på wc själv och ingen ropade på mamma, för att allt var så fruktansvärt tomt och ensamt. Då maten inte smakade något i ensamheten. Tårarna som aldrig slutade rinna för att jag kände mig så halv. Då kändes allt så fel. (Idag har jag lärt mig att leva med känslan av att sakna mina stora barn och jag är fortfarande mamma helhjärtat och på heltid fastän dom är hos sin pappa halva tiden.) Men hur ofta är det inte just så att vi längtar efter det som vi inte har?
Det finns många olika typer av ensamhet. Men just nu har tankar om "ensamhet i tvåsamhet" snurrat runt i mitt huvud. Hur många det är som inte är ensamma utifrån sett, som har en partner och kanske familj, som lever precis det liv dom drömt om men som ändå KÄNNER sig ensamma. Och hur det blir så?
Då man är förälskad är allt så lätt. Man vill vara nära och tillsammans hela tiden, pratar om allt och inget och är nyfikna på varandra, vill veta allt. Känner ett genuint intresse för sin partner, som dessutom råkar vara den mest underbara personen man träffat. Efter en tid övergår förälskelsen i vardag. Inget fel med det, vardagen är ju livet och den kan vara underbar! Men man behöver komma ihåg att ta hand om relationen. Att prata med varandra på djupet, att verkligen lyssna, se varandra och ta sig tid för varandra.
Om man bara kör på då vardagen är som mest hektisk kommer den försiktigt smygande, Ensamheten. Dom djupa och förtroliga samtalen ersätts av ytliga samtal om vardagliga bestyr, måsten och tjat. Detta leder till att närheten och intimiteten stegvis minskar. Stegvis slutar man lyssna, sitter kanske med telefonen i handen och bara tittar snabbt upp då partnern berättar något. Det skapar inte förtroende och trygghet, det utger signaler av att inte vara intresserad och partnern känner knappast sig viktig, sedd eller hörd. Eller kanske orkar man bara inte, vet inte vad man ska säga eller vill inte säga för hen missförstår ändå allt. Stunderna av ensamhet blir fler och fler och till slut förstår man inte alls, varifrån ensamheten kommit eller hur det ens är möjligt att känna sig ensam fastän man är omringad av människor mest hela tiden. I värsta fall lägger man bara "locket på" och försöker låtsas som om känslan inte finns. Och bara fortsätter i vanliga spår medan glädjen försvinner och ångesten och tristessen ökar. Kanske går det så långt så kroppen och hälsam börjar säga ifrån..
Det positiva är att det går att kasta ut ensamheten, genom att lära sig kommunicera med sin partner på rätt sätt, genom att lyssna och berätta hur du har det, ge varandandra tid och genom att välja varandra och kärleken varje dag och hitta tvåsamheten igen!